Kvarteret är nästan tömt, på människor och känslor, ingen rörelse någonstans.
Det var drömmar, löften, vi aldrig kunde hålla. Ibland tror jag att vi bränt broarna, som om det vore något rätt. Ibland tänker jag och blundar, önskar, att min arm tillhörde någon annan. Innan vi faller. Ibland står jag upp och svävar på de moln som börjar bli få. Ibland hänger jag i de trådar vi inte kan räkna. Varför började vi, och varför började vi tävla. Det liksom rasade sen. Om vi kunde sluta fred, om vi kunde komma fram. Jag blir inte klok på livets bränder och de ansikten som saknar namn. De stannar och försvinner. Jag vaknar mitt i natten och kramar en gris. Jag vaknar mitt i natten och saknar ett namn. Jag vaknar mitt i natten och förlorar mina minnen. Jag lyfter telefonen, skrämmer livet ur mig själv men älskar äventyren. Dansar till en ringsignal och bestämmer mig. Vad skulle vi göra, än att försöka igen. Sommaren är framför och jag tänker leva gott snart igen. Alltid alltid ensam, alltid ensam här. Ilsket att glömma, förjävligt att återuppleva. Bara du kan sväva i din egna känsla. Jag gör mig redo.
Jag gör mig redo här i mitt kvarter.
Kommentarer
Postat av: ellinora
men fina vän. tolkar jag det här helt fel för om jag inte gör det måste du prata med mig! du vet det hjälper!
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
