Jag får svindel trots att jag sitter på den där stolen i matsalstappning. Noll komma fem meter över mark och både huvud, ögon och hjärta är utsatta för världens granat attack. Jag faller. Antingen har månadens senaste pysselhysteri fått mina inre brinnande praktiska ådror att explodera, eller så ger det där stjärntecknat sig sin egna nya plats i guld. Guld fisk. Kan det vara sant. Kan det vara så svårt. Kan jag vara så otroligt glömsk? Javascript brukar vara kul, yatsy i det yttersta älskvärt liksom alla de galnaste arrayer borde reta mitt sinne till fröjd. Men en uppgift kallad A känns lika tung som bly och en ytterliggare kallad B kan aldrig ens rubbas av den tyngsta skogsmaskin. Lösningen, enkel. Två böcker á 400 sidor får locka kommande kvällar till sömn. Jag står inte ut, jag tål inte mer - och jag vill bara le lika brett i min text editor som i min egna livs levande verklighet.

Jag undrar om världen bara är en expanderas lekplats. Vad gör det om du talar med stolar, rycker blad ifrån träden eller slår volter utan förvarning. Vart hamnar egentligen den där betydelsen när vi faktiskt hela tiden skapar den själva? Vi kan le i evigheter för varandra. Men så kan jag undra om allt måste vara så himla blodigt. Tänker nej. Fortätter tänka nej. Vi skulle dra nytta av att lära oss förlora ibland, kasta lite mindre sand och bygga de där sandslotten i andra hörn. Vi gör det ibland, kanske mest hela tiden.

De tunga snöfyllda molnen vägrar släppa fram något ljus. Bra kanske, tänker jag. Sneglar drömmande på min skinande jordglob och undrar vart jag liksom ska börja. Den är blank, stark och vacker. Ge mig skridskor och jag skulle glida mellan kontinenter, världar och hjärtan. Jag skulle ha en höjd av arabien och en bredd som italien. Jag skulle kanske snava på ett berg, plurra i ett hav men alltid ställa mig lika snabbt och fara vidare igen. Jag skulle tala wu, franska, inte sällan spanska och säkert lite mandarin. Lyktan jag skulle hålla i min hand fortsätter hela tiden brinna utan att aldrig riktigt slockna. Aldrig vara stilla. Alltid orka. Och alltid vilja. Le. För det är när jag tänker på de få stunder då jag vill lägga mig ner på marken, sprattla och skrika. Skratta, sådär i obeskrivlig lycklig men ickefysik. Det är då jag inser hur jävla vackert livet är. När man lever på riktigt, sådär ärligt och äkta. Det skulle vi göra hela tiden. Vi gör det i min värld. I världen där vänliga gester inte bara är vänliga. Där alla kände sig lika värdiga som höjden av arabien och bredden av italien. Då skulle vi nog alltid ta av oss kavajen, kamma håret eller bara le utan att samtidigt posera. När jag bryter strömmen till jorden i mitt fönster hamnar vi återigen någonstans mellan 1 till 2 meter och varierande i omfång. Ståtligare, präktigare och i flera miljoner fall falskare. Jag tål det inte, förstår det inte. Och kommer aldrig mer finna mig i det en längre tid. Jag har krupit ur gropen igen, och det hela är bara en i sig själv abnormt enorm lättja. Men så spelar det inte heller någon roll om människor tar snedsteg som de rättar till. Jag gör det var eviga jäkla dag. Och jag hoppas att världen är villig att förlåta mig. Jag är redo att förlåta, tillbaka.

Kladd, svett, frustration, glädje och inga tårar. Inte nog med att göra-om-projekt får min kropp att må på topp - Ellinoras sovrum blev i tokighet bra. Och jag tror bestämt att vi är de bästa pysseltjejer i världen. Måla och tapetsera mera, måla och tapetsera i all oändlighet!

Jag glömde saltet och överkokte riset. Missade värma såsen och tuggade snett genom vårrullen. Smaklöst, på alla sätt. Men så måste väl antagligen vissa saker få gå på halvfart, trilla sönder och helt enkelt inte alls bli bra för att resterande av livets vakna timmar ska kunna skina. För det är just vad de gör just nu, hela tiden. En låtsas lördag avslutas på en liten pub i stan. Godafton.

Någonstans filosoferar jag tokigaste om vardagen. Tristessen och glädjen i äventyren. Jag ska snarast skaffa mig charader och andas in rökelser i oändligheter. Njuta i biosalonger, på torg och bland pyssel med smycken. Fina bilder. Jag vill lära mig franska och sjunga med till musiken. Kanske också lära mig stämma min gitarr med egna fingrar. I det innerligaste ska jag dricka mina örter, ytterliggare teer och le i det tokiga tillsammans med underbara ansikten. I don't know. No, I don't know anymore. Vad som kvittar, vad som räknas. Vad som håller mig absolut kärast. Men jag har fortfarande drömmar. Bokhyllan med böcker lämnar mig aldrig. Och jag tror jag förstår sammanhanget något bättre nu. Det gläder mig. Jag vill glädja er. Life's an endless story.

Det har varit en helg med jobb i överflöd. Det har varit trötthet, glädje, fjädrar och kända ansiktens om talar utan att säga något. Jag tycker om er, glada människor.
Men det har också varit inflyttningskalas hos fina vännen i fina lägenheten. Det har varit nya ansikten, gamla ansikten och tusen underbara historier. En öl eller två. En dans eller fyra. Några fotografier, pärlplattor och förbjudna tankar.
Det är vackert när mina sinnen färdas och förändras. Jag gillar livets osmakliga mäktiga. Har svårt att förstå mig på bistånd och hjälporganisationernas oförståeliga svårigheter att hjälpa. Vill slå på något för att få ut min undertryckta ångest över att vara så himla liten, inte alls mäktig och golvad av feta världen. Men örter gör mig pigg och världen gör mig glad. Det är snart februari, och jag kan känna en förberedelse för våren, om än i den kyliga vinden och stelfrusna marken. Kom nu, kom snart och vänta inte för länge.

Jag hittar en bild på min externa hårddisk. Mamma och jag. Vi är en väldigt vacker kombination. Jag bläddrar igenom flera bilder, flera album. Tusentals kort. Konstigt nog skiner min ögon ganska mycket mera i många av de tillfällen jag lyckas beskåda. Jag kan inte riktigt se om det beror på håret, ansiktskrämen eller hjärtat. Kanske solen. Kanske kylan. Kanske kärleken. Jag bestämmer mig för att duscha, fotografera dagens ögon och ge mig ut och le för världen. Självömkan är den värsta synden som finna. Likväl så förbannat nödvändig.

En kram till dig kära mamma.

Jag låg i sängen och skrev, sida efter sida. Klippte och klistrade. Skrattade, grät och drömde ännu lite mer. Bläck och blyerts och väldigt mycket annat än bara kurviga ord. Dikter med färger och kursiva linjer. En bild på dig. En bild på mig. Knäppande ljud från min limegröna kompakt kamera. Att vandra ensam med sig själv är vackert, i bokstäver. Till tangenterna och datorerna. Jag öppnade en ny värld, ett vitare papper och drev tankar vidare till en evighet. Skrev ner historierna, berättelserna och svävade där, mellan himmel och jord. Älskade att hata och hatade att älska. Du förstår. Jag skapade något i mitt hjärta. Det är större i omfattningen och får egentligen inte plats. Ibland skaver det. Ibland skär det. Ibland kan jag inte överhuvudtaget ta på det. Men för det mesta kära vänner, då lever det. Sjunger. Svävar. Och ler. Det är en känsla som finns i magen, flyger rakt genom kroppen. Som fjärilarna du kände för ditt livs första kärlek. De som aldrig är stilla, aldrig lugna. De är överallt, men på samma plats. Alltid. Hela tiden. Någon slags tacksamhet i den hysteriska ilskan. Bara min egna abstrakta kärlek. Som gör dagen lite ljusare och natten lite varmare. Som gör livet värt att leva.

När jag stiger upp på morgonen vill jag bara be världen knipa käft. Jag vill stänga in rutnätet i boxen och skäppa iväg paketet till yttre rymden. Jag vill stå på stadens största torg och skrika rakt ut i natten. Jag vill inte mera. Det är egentligen en lögn, ändå så jävla diffus i den bittra sanningen. Jag orkar visst. Jag vill. Förstår kanske inte. Men i huvudsak vill jag innerst inne väldigt väldigt mycket. Jag kan bara inte riktigt se sambanden. Förstå uppgiften. Eller ens orka skicka signalerna genom systemet för att låta lungorna fortsätta andas. Men det går på automatik ibland. Världen går på automatik. Jag blundar lite längre och tänker på stjärnorna. Jag blundar lite längre och ljuger för er. Stoppar om mig själv tillsammans med fyrkanterna och drar täcket över huvudet. Blundar. Låtsas.

Allt för att senare vakna och åter igen be världen hålla käft.