Fredag, lördag eller söndag.

Det är något visst med den där ultimata fredagskänslan. När du kokat kvällskaffe och skurat rent handfatet. Bytt sängkläder och börjat planera för nästkommande vecka. Du är fokuserad utan att egentligen kunna fokusera alls. Känner kärlek i magen, längtar efter tipslördag och kan inte vänta på en utav de mest härliga utflycktsöndagar. Det är knappt att du står ut, för du vill ha och ha och ha, ha absolut ingenting. Med ett vitlöksmoln över lägenheten lägger du dig under filten och slumkollar på tvn. Väntar, tänker, känner och andas. Om det inte vore för arbetspass som heter kväll, då hade jag gjort allt det där nu. Avundsjuka till er kära kunder och vanligt folk, avundsjuka och bara väldigt mycket kärlek. Jag ska äta mitt godis mitt i natten. Det räcker för mig.

Trevligaste helgen. j.

Onsdag, torsdag eller fredag.


Jag hinner inte riktigt tänka. Jag hinner inte stanna. Andas, tänka efter eller känna och sånt där. Men i tillfälligheten rör det mig inte i ryggen. Jag ler. Jag ler när jag stressar vidare till det där mötet, jag ler när jag tänker på uppgiften som ska vara klar innan helgen. Och jag ler när jag arbetar kväll på ena jobbet och morgon på andra. Det råkar liksom vara såhär som jag vill ha det. Att dagen till ära vara utvilad, det gör hela grejen till ett väldans  stort glitter. χ

Bara en liten rad om ingenting men något.

Ibland ler jag utan att tänka, ibland inte alls. Jag ler nu, och det kan ingen ändra på alls. Största godnatt och världens mesta kärlek. j

Att filosofera i undermedvetenhet.

Det fanns en tid då jag tänkte på kärleken som en del av hela världen. På den där tiden förälskade jag mig i allt jag både såg och passerade. Vackert, men hjärtat bara dog och förblev plötsligt avstängt på riktigt (kanske av överväldigheten i fröjden, kanske för andra gången i mitt liv). Bitterheten var ett faktum, pressad och inte ens till snudden ordinär. Lite överjävlig och nästan förnedrande, faktiskt. Så står jag på en trottoar en dag och ställer mig frågan rakt ut inför världen. Hur ska det då kännas? Hur ska man då tänka? Jag stannar till vid en fråga jag inte kan förstå formuleringen på. χ

Ska man känna överhuvudtaget egentligen?

Det är inte bara typiskt, det är pest också.

De är i sängen. Hoppar och skuttar. De är på den. Bredvid den. I den. Under den. Verkligen överallt. Hela tiden. All olycka åt grannsällskapet. Ett gäng på säkert minst sådär 10 pers. Dansvänliga och jävliga. Ja. De har skorna på och vinfläckar även på ryggen. Mannen som spelar skivor i bakgrunden gör det med sådär hög volym att baskanalen vilken sekund som helst exploderar. Men det märker inte ens den ända folköl fulla grabben. Han hytter också med näven och dansar med i basen. Jag hytter med näven och hatar den. Faller ihop på kudden, blundar hårt. Låtsas sova ända till festen slutar. Där i samma stund, lika tidigt som sent - cyklar jag till jobbet.

Mitt i veckan fest snart?
Du är välkommen om du inte går hem innan klockan 05.

Omringad av vargar och flodhästar.


Tälta. Vilken fröjd, eller hur? Jag vet att meningen är delad. Ganska bekväm eller bara äventyrsgalen. Men det spelar ingen roll. Jag älskar det lika mycket på en plats i djungeln som i närheten av den kyligaste fjorden. Jag tänker att mänskligheten skulle må bra av att bo sådär, leva så. Odla sin egen potatis och fiska sin egen fisk.
Helst i en kombination utav teknikens under och framtidens öppna megadörrar. Det slår mig att mänskligheten i mäktighet aldrig någonsin skulle innefatta så många ljuva människor att hela grejen skulle gå i lås. Men så sitter jag på min trästol framför datorn, suger i mig en silfilé extra, beskådar innehållet per burk i gram och inser att jag svalt nästan ett halvkilo på två dagar. Vi kanske är påväg trots allt. Om vi så vill. För redan i mitt sinne skulle världen faktiskt kunna bli en riktigt vacker plats att leva i. Hård, kall, kanske svettig - men fantastisk. χ

Du sa att du var solen och att du älskade molnen där jag svävade.

Som om det skulle göra någon som helst skillnad hur man än väljer? Välj. Välj snart. Välj nu. ..och jag hatar det. Jag vill bita mig i svarta armen och svälja djävulen. Jag vill slicka den vita spräckliga och laga såren. Jag vill omfamna och älska och aldrig veta. Avsky, avunda och förstöra. Bisatsen. Leden. Vägen. Svaret. Den trådiga brustna sanningen. Sanningen och frågorna, bara vackra när de inte existerar. χ

Och godnatt från mig.

Inte-alls-gilla-tv-jag fastnade framför Idol 2009 och Flashforward. Gnagde upp naglar och tuggade hår. Hoppade, skuttade och skrek. Okey, skrek bara nästan. Försök få iväg trollbundna jag från soffan kommande fredagkvällar. Ibland är människor förbluffande. Heja talanger och regisörer. Verkligen. Och godnatt från mig.


Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnade mig nu.


Det går några dagar till. Men sinnet står still. Några emotionella ögonblick passerar och tiden bara flyger. Fler och fler visioner om den där ljusa lägenheten och de där bokhyllorna. Location unknown. Märklighet utan längtan. Lockiga hår och vackra läppar. En dvala. En studio. Organiserad städad kaos. En plats. Och massor med yta. χ

Jag vill vara där.


I can't give you anything but love, that's the only thing I've plenty of.


Skog. Mörker. Regn. Du springer omkring, gömmer dig. Tittar fram. Under träd, över träd. Bland grenar. Lövfyllda fält, med buskar. Vi snurrar omkring. Skrattar. Ler. I tid & otid. En plats i en icke existerande verklighet. Det spelar ingen roll. Tiden räknas. Här, och nu. Och kanske aldrig annars. Aldrig mer. Alltid. χ


I never walk alone and think, of all the empty words, or wonder when the day will break, or when the time will turn.

23. tjugotre. t j u g o t r e. Ungdomens farna tänker du. Hjälp säger jag. Ingen åldersnoja i ålderdommens tecken. Men så himla mycket tankar om denna himla tid som bara har börjat flyga iväg. Jag tänker på den dagen jag flyttade till min egna lilla etta. Det var längesen. Det var nyss. Jag tänker på dagen jag skaffade mig mitt första fasta jobb. Det var längesen. Jag tänker på dagen då jag grät tills mina ögon inte längre klarade av ljuset mer. Det var nyss. Jag tänker på de gånger jag skrattat och kännt och älskat och levt. Allting i graden mer än den största kombitionen energi som någonsin existerat. Det var längesen. Kanske igår. Kanske den dagen jag föddes. Kanske i all den evighet som jag sedan kommer existera. Kanske inte alls någonsin mera. Kanske alltid. Jag tänker 93 och önskar mig gråa hår och visdom. Som lugnets nirvana. Men jag vill bara inte att tiden ska få försumma så mycket vackert på vägen dit, om än även sticka undan all smärta. Sätt mig på spett, slå mig, gör vad du vill. Bara du får den där tiden att gå lite mera långsamt. Lite mera sakta. Eller att den bara stannar här.

I dagen är mina timmar bara fyllda med blommor.
De vill aldrig riktigt vissna. Stanna, & föralltid vara här och kvar.


Jag har de finaste händerna i världen.


Det var höst och regn och massa ilska. Arga blickar och svettiga händer. Varma tröjor och drömmar. Förkyldning. Snor. & blod.

Medans andra funderar på om de föredrog fruktstunden framför sagostunden placerar jag mig i facker som flickan med näsblod. Inga äpplen, hjältar, prinsar eller prinsessor. Det bara droppade på skorna. Rann ut under gymnastiken. Hamnade på matsalens tallrik. Och förstörde flera gånger det fina motivet på sängkudden. En vardaglig sak. 
Men så slutade jag fundera på det. Glömde helt enkelt allt vad näsblodsfilosofi någonsin kallats och tappade hela uppskattningen. Såren började läka. Näsan var hel.
Då koliderar hela värdsligheten. Jag tänker onda tanken igen och här bara rinner det. Vetenskapen i förkyldning, bomullen, tröttheten - långvariga förkyldningen. Men så vill jag inte alls tro på förutsägbarhet. Ser blodet som ett tecken. Tecken över tanken. Tar till med den brutala meningen. Om ett hjärta är tillräckligt skadat så brister det. Då sprutar det. Och då behövs det helt andra friska händer för att laga det.  Det är höst och löv och massa solstrålar. Leenden och finaste händer. Filtar och levande ljus. Skimmer. Färger. Vind. Och förväntan.


Tomorrow is today!

Vaknar av äckliga nysningar. Harklar ur mig tre liter snor. Ställer in dagens träning med sms. Googlar b.exe och inse att datorn bär på en trojan. Han känns lite gravid. Har humör och börjar bli alldeles för egensinnad. Tar på mig hårdhandskar. Städar ur honom, installierar brandvägg. Hundratals stoppade utåtgående aktiviteter. Jäklar och ännumera vad-ska-jag-ta-mig-till!? Städar istället lägenhetsgolven som äcklar mig. Snyter näsan igen. Undrar om man kan stämma kalla malmö för sveda och värk. HÖST ÄR INTE SUNT. Förkyldning börjar bli tröttsamt. Det var inte ritkigt såhär dagen skulle bli. Men inte ens en almenackan mår bra av att vara förutsägsbar. Mer tid åt förberadande tidningslayout, och mindre himla sjukdom i framtiden. Iallafall för stackars mig. Du får gärna ligga hemma i soffan. Snora och spåtta. För jag har väl bekantat dig med vår nya vän? Han kan bli din i framtiden.


The kiss whit the lovely taste.


Det viskas i mitt öra. När världen snurrar snabbare men långsamt. En hand i mitt hår. Tag det allt. Finger mot finger. Hand mot hand. Mitt i allt men ingenstanns. Jag saknar. Ge mig. Ta mig. Eller bara skjut mig. Ta bort dig. Ta bort ditt ansikte från mitt huvud. Ta bort din lukt från mitt sinne. Du. Fastkedjad i mitt hjärta. χ

Kyss mig eller släpp dig fri.


Kanske min studentvår:

  • Grundläggande programkunskap (flash)
  • Animering
  • Funktioner
  • Grundläggande ActionScript
  • Ljud och film i Flash
  • Struktur och utformning
  • Användbarhet och Målgrupp
  • Applikationer
  • Informationsvisualisering
  • serverbaserad webbprogrammering med PHP
  • dynamisk HTML och DOM med klientbaserat JavaScript
  • databaser och SQL kopplat till webbplatser
  • grundläggande databasmodellering
  • CGI
  • grundläggande XML och XHTML
  • en orientering om säkerhetsaspekter
  •  
    Så jäkla kul. Så jäkla bra. Nästan den rätta framtida-yrkes-jag.


    RSS 2.0