Inte-alls-gilla-tv-jag fastnade framför Idol 2009 och Flashforward. Gnagde upp naglar och tuggade hår. Hoppade, skuttade och skrek. Okey, skrek bara nästan. Försök få iväg trollbundna jag från soffan kommande fredagkvällar. Ibland är människor förbluffande. Heja talanger och regisörer. Verkligen. Och godnatt från mig.

Det går några dagar till. Men sinnet står still. Några emotionella ögonblick passerar och tiden bara flyger. Fler och fler visioner om den där ljusa lägenheten och de där bokhyllorna. Location unknown. Märklighet utan längtan. Lockiga hår och vackra läppar. En dvala. En studio. Organiserad städad kaos. En plats. Och massor med yta. χ

Jag vill vara där.

Skog. Mörker. Regn. Du springer omkring, gömmer dig. Tittar fram. Under träd, över träd. Bland grenar. Lövfyllda fält, med buskar. Vi snurrar omkring. Skrattar. Ler. I tid & otid. En plats i en icke existerande verklighet. Det spelar ingen roll. Tiden räknas. Här, och nu. Och kanske aldrig annars. Aldrig mer. Alltid. χ

23. tjugotre. t j u g o t r e. Ungdomens farna tänker du. Hjälp säger jag. Ingen åldersnoja i ålderdommens tecken. Men så himla mycket tankar om denna himla tid som bara har börjat flyga iväg. Jag tänker på den dagen jag flyttade till min egna lilla etta. Det var längesen. Det var nyss. Jag tänker på dagen jag skaffade mig mitt första fasta jobb. Det var längesen. Jag tänker på dagen då jag grät tills mina ögon inte längre klarade av ljuset mer. Det var nyss. Jag tänker på de gånger jag skrattat och kännt och älskat och levt. Allting i graden mer än den största kombitionen energi som någonsin existerat. Det var längesen. Kanske igår. Kanske den dagen jag föddes. Kanske i all den evighet som jag sedan kommer existera. Kanske inte alls någonsin mera. Kanske alltid. Jag tänker 93 och önskar mig gråa hår och visdom. Som lugnets nirvana. Men jag vill bara inte att tiden ska få försumma så mycket vackert på vägen dit, om än även sticka undan all smärta. Sätt mig på spett, slå mig, gör vad du vill. Bara du får den där tiden att gå lite mera långsamt. Lite mera sakta. Eller att den bara stannar här.

I dagen är mina timmar bara fyllda med blommor.
De vill aldrig riktigt vissna. Stanna, & föralltid vara här och kvar.

Det var höst och regn och massa ilska. Arga blickar och svettiga händer. Varma tröjor och drömmar. Förkyldning. Snor. & blod.
Medans andra funderar på om de föredrog fruktstunden framför sagostunden placerar jag mig i facker som flickan med näsblod. Inga äpplen, hjältar, prinsar eller prinsessor. Det bara droppade på skorna. Rann ut under gymnastiken. Hamnade på matsalens tallrik. Och förstörde flera gånger det fina motivet på sängkudden. En vardaglig sak. 
Men så slutade jag fundera på det. Glömde helt enkelt allt vad näsblodsfilosofi någonsin kallats och tappade hela uppskattningen. Såren började läka. Näsan var hel.
Då koliderar hela värdsligheten. Jag tänker onda tanken igen och här bara rinner det. Vetenskapen i förkyldning, bomullen, tröttheten - långvariga förkyldningen. Men så vill jag inte alls tro på förutsägbarhet. Ser blodet som ett tecken. Tecken över tanken. Tar till med den brutala meningen. Om ett hjärta är tillräckligt skadat så brister det. Då sprutar det. Och då behövs det helt andra friska händer för att laga det.  Det är höst och löv och massa solstrålar. Leenden och finaste händer. Filtar och levande ljus. Skimmer. Färger. Vind. Och förväntan.

Vaknar av äckliga nysningar. Harklar ur mig tre liter snor. Ställer in dagens träning med sms. Googlar b.exe och inse att datorn bär på en trojan. Han känns lite gravid. Har humör och börjar bli alldeles för egensinnad. Tar på mig hårdhandskar. Städar ur honom, installierar brandvägg. Hundratals stoppade utåtgående aktiviteter. Jäklar och ännumera vad-ska-jag-ta-mig-till!? Städar istället lägenhetsgolven som äcklar mig. Snyter näsan igen. Undrar om man kan stämma kalla malmö för sveda och värk. HÖST ÄR INTE SUNT. Förkyldning börjar bli tröttsamt. Det var inte ritkigt såhär dagen skulle bli. Men inte ens en almenackan mår bra av att vara förutsägsbar. Mer tid åt förberadande tidningslayout, och mindre himla sjukdom i framtiden. Iallafall för stackars mig. Du får gärna ligga hemma i soffan. Snora och spåtta. För jag har väl bekantat dig med vår nya vän? Han kan bli din i framtiden.

Det viskas i mitt öra. När världen snurrar snabbare men långsamt. En hand i mitt hår. Tag det allt. Finger mot finger. Hand mot hand. Mitt i allt men ingenstanns. Jag saknar. Ge mig. Ta mig. Eller bara skjut mig. Ta bort dig. Ta bort ditt ansikte från mitt huvud. Ta bort din lukt från mitt sinne. Du. Fastkedjad i mitt hjärta. χ

Kyss mig eller släpp dig fri.

 
Så jäkla kul. Så jäkla bra. Nästan den rätta framtida-yrkes-jag.